måndag 11 juni 2012

Dit där rosor aldrig dör...

Min älskade, fina farmor har stilla somnat in.. I lördags natt fick vi beskedet och vår värld kommer aldrig att bli densamma igen. Farmor kämpade emot lungcancer och har verkligen inte haft det lätt det senaste året, men har trots allt aldrig gett upp, fortsatt ha glimten i ögat. Det känns så verkligt men samtidigt så overkligt att du inte är med oss längre. När jag fick träffa dig kände jag att du lämnat oss för en lugn och fridfull plats, men så fort jag gick ifrån dig så började jag fundera på om det verkligen var sant? Du har alltid funnits där för mig som en trygghet i livet och du är redan så oerhört saknad..





Min farmor föddes i Finland och hade 6 st syskon, men under kriget som då rådde i Finland så kom hon hit till Sverige och här har hon hittat ro i sitt hem och sin trädgård. Din kära trädgård som du älskade så mycket. Farmor har kämpat sig igenom livet, när hon hade tre små pojkar, alla tre under 10 år, förlorade hon sin man och blev ensam med barnen och ett stort jordbruk att ta hand om och hon har också överlevt och kämpat vidare trots att hon förlorat två män till igenom åren. Hennes älskade Allan som jag minns som min farfar gick bort för 13 år sedan och farmor har saknat honom så oerhört mycket sen dess, jag är helt säker på att hon sitter vid hans sida nu, där uppe i himlen.. Äntligen har ni fått ses igen.





Farmor har alltid varit så positiv, så fruktansvärt godhjärtad och alltid velat alla väl, aldrig talat illa om någon eller haft åsikter om hur andra valt att leva sitt liv. Hon har behållit sin tro på Gud genom alla år vilket jag tror har hjälpt henne igenom svåra stunder i livet.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag kommer att sakna min farmor, eller att jag aldrig kommer att få höra hennes för mig lugnande röst när hon kommer in genom dörren hos mamma och pappa. Eller hennes glada leende när man kom på besök hemma hos henne. Hennes trygga röst, Hejsan hejsan. Men jag har alla minnen i mitt hjärta och dem kan ingen ta ifrån mig. 


Vackra farmor..


Min farmor är en stor förebild för mig, jag har mycket kvar att lära i livet innan jag ens skulle komma i närheten av hennes visdom, kämpaglöd och godhjärtade sätt. Det är delvis tack vare dig farmor som jag finns till, som jag fick äran att leva, andas och älska. Jag fick tack vare dig världens finaste pappa som jag är så tacksam för, varje dag. Jag lovar att ta väl hand om honom åt dig. Han har så mycket av din godhet i sig..



Nu är du framme hos dina syskon, hos alla du saknat,  livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör...

Vila i Frid, ÄLSKADE  Ellen Regina Johansson, 1928-2012. <3




6 kommentarer:

  1. Älskade underbara Lina
    Du skriver så fint om din farmor. Det lyser igenom hela tiden hur mycket du älskade henne. Jag och Pappa sitter här med tårar i ögonen.
    Ingen i vår familj kommer att glömma vår ELLEN <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. nej vi kommer aldrig att glömma henne <3

      Radera
  2. Jag beklagar verkligen sorgen och förlusten! Att förlora någon man älskar är bland det svåraste här i livet men som du skriver så tror jag också att hon är på en underbar plats bland människor hon älskar och älskas av. Ta hand om dig <3

    SvaraRadera
  3. Ska nu göra ett nytt försök med att lägga in min kommentar till denna fina text. Har precis fått rekommendationer att testa öppna bloggen i en annan webbläsare än Firefox (som vi har på vår dator)... så nu blir det spännande att se om jag äntligen kan lägga in den text jag skrev för 2 veckor sedan ungerfär ;)
    Kram

    SvaraRadera
  4. Lina
    Du skriver verkligen med hjärta och smärta! Så fint och känslomässigt...
    Precis det du säger att du känner för farmor känner jag också, och nu har du satt det på pränt.
    Det är fortfarande så fruktansvärt obegripligt, det som har hänt!
    Varje dag vaknar vi till en ny dag, men aldrig mera farmor...
    tomheten är total, och jag saknar henne så mitt hjärta värker när jag tänker på det, att jag aldrig, aldrig ska få träffa min älskade farmor mer igen :(
    Allt gick så fort...man tänkte bara, kände bara att: nej, inte än, inte NU. Jag hade ju inte hunnit säga det där till henne, jag hade inte hunnit ta farväl...
    Men det goda av det här som jag kan se det, är att man verkligen ska lära sig att ta till vara på varandra, på livet, precis som farmor gjorde. Ibland tror jag man stressar så att man inte hinner att stanna upp och inse det, att man prioriterar fel saker. Det viktiga är att visa hur mycket man håller av varandra, och man gör det alldeles för sällan...
    Vi får söka trygghet hos varandra, nu under den tuffa tid av sorg som följer. Mig ger åtminstone tanken ro, när jag tänker på hur skönt det ändå måste varit för farmor att få dö stillsamt på det sättet, nu befriad från smärta och sjukdom. Hon älskade oss ju alla och vi älskade henne. Jag är tacksam och lycklig för den långa tid jag ändå fick med min farmor. Minnena av henne kan som du sa, ingen ta ifrån oss.

    Jag tror precis som du, att hon nu har funnit sin älskade Allan och att hon vet och känner hur mycket vi tänker på henne och saknar henne,
    även om vi nu aldrig hann säga det just så här uttrycksfullt...

    Jenny

    SvaraRadera
  5. Denna fina text ska med till begravningen. Om ingen av oss orkar läsa upp den så ska den i alla fall finnas att läsas. Den säger verkligen hur mycket farmor betydde för er barnbarn.

    SvaraRadera