Depp och irritation

Har snurrat mycket tankar i mitt huvud idag, känner att jag måste få det ur mig och försöka släppa det och gå vidare. Jag tänker mycket på hur olika förutsättningar man har och nu syftar jag på kroppen och dess byggnad... Jag kan tycka att det är så fruktansvärt orättvist att vissa människor bara kan ha en fin kropp utan att knappt göra någonting medan andra måste slita hur mycket som helst för att få det. Andra kanske sliter men når inte ens dit. Hur rättvist är det? Jag vet att man inte ska jämföra men ibland kan jag inte låta bli, är ju inte mer än människa liksom. Jag är stolt över den jag är och vill inte vara någon annan eller ha någon annans liv, men vissa dagar önskar jag att jag kunde sett lite annorlunda ut.. Så att jag tyckte bättre om min egen spegelbild.

Jag vet att det finns så många som kämpar med så många motgångar och har det mycket mycket värre än jag, men mina problem är ju ändå mina problem. Jag tycker att det känns så orättvist att hur mycket jag än sliter så ser jag ingen framgång på mitt utseende. Visst, jag märker ju att jag blivit starkare vilket är kul och musklerna har kommit fram en smula på vissa ställen, men ifrån midjan och ner är det oförändrat. Precis det som jag inte alls är nöjd med, precis där jag vill förändra. Känns som att min egen kropp motarbetar mig med vilja ibland, vet ju att det inte är så. Hur ska man orka fortsätta när man bara känner missnöje?
Att sluta träna skulle jag aldrig göra, men jag skulle såååå himla gärna vilja nå mitt mål och träna enbart för att jag mår bra och att det är kul och inte som nu för att jag nån jävla gång vill må bra. Att tycka illa om mig själv är absolut inte något jag vill, vill ju vara nöjd med den jag är även på utsidan. Kanske är något som kommer med årens vishet, vad vet jag.  Bryr mig inte speciellt mycket om vad andra tycker egentligen, det jag vill är ju att jag själv tycker om mig.. Vissa dagar tänker ja inte alls på det och vissa dagar kryper det på mig och blir som värsta viruset i huvudet. Smittar ner allting, går inte att sluta tänka på det. Idag är en sån dag.

Gick till gymmet och gjorde det jag skulle, känns helt okej men jag funderar ständigt på varför det inte händer något? Sen är det hela med att vara "nöjd" något som jag tänker mycket på. Kommer jag någonsin bli nöjd? Vet inte. Har jag ett realistiskt mål? Vet inte.
Men samtidigt så måste man ju få ha mål i livet, hur ska man annars komma framåt? Det är väl bara det att man ska ta ett steg i taget, vilket jag har så svårt för i det här fallet....
Pust, vilket långt inlägg. Tror knappt någon orkar läsa detta. Tror inte ens jag orkar det, men nu har jag iallafall fått det ur mig. Bort, bort, bort med tankarna.. Önskar att de vore så lätt.

Nu ska jag lägga mig i hans famn. Han som älskar mig precis för den jag är, han som stöttar mig och han som jag älskar. Imorgon e det lördag, fantastiskt. Längtar redan!

Sov gott! /Lina

Crazyface....